Surmört

Vi hade på 60-talet en brevbärare, Post-Arvid, som lämnade ut brev och tidningar till oss på Lill-sidan i Järvsö, ett ganska stort distrikt från södra änden av Nor, Nordsjö, Klacken, Backen, Kåsjo och Stene. Hans runda mätte nog ca 5 mil – att cykla varje dag, sommar som vinter i brännande sol, regn, bitande frost och djup snö. Som Arvid dessutom var en pratglad man, tog hans dagsverke många timmat att avverka.

Post Arvid var född "på skogen" i Stavsätra, bortanfor Rossen, ca 35 km från centrala Järvsö.
Av far sin hade han lärt att ta vara på det som Gud och naturen gav – en rackare att plocka bär, göra näver-dosor, och, framför allt, att fiska. Han var född med en högernäve där fingrarna bestog av 4 kulor ungefär så stora som en hasselnöt. Trots detta handikapp lyckades Arvid ensam i en eka, lägga ut nät och ta upp och hantera båten samtidigt. Det var en fröjd att se honom syssla med lätthet sånt som vi normala fann ganska fiddligt.

Han fiskade lekmört pa vårarna, helst i Sidskogssjön som enligt Arvid hade det renaste vattnet. Stor mört, uppemot kilot, togs upp i mängder, fjällades, skurades innerligen vit och lades ner varvat med grovsalt i en öppen trätina. Tinan fick stå öppen i vedboden till senhösten – ungefär som surströmmingen - då mörten surats till den grad att alla dom förbannade småben som normalt gjorde mörten oätbar, hade frätts bort.

När jag vid ett tillfälle en sen höst lagt ut nät för sik uppe i Storsjön bortom Stavsätra, och Arvid likadeles lagt ut sina nät, och vi drack varsin kopp kaffe på stranden, kom vi att tala om denna surmört som jag hört talas om, hur illa den luktade, hur man borde vara invand med den från barnsben osv. "Nåju", tyckte Arvid, "vi skulle ha mört i morgonkväll så du är så innerligen välkommen att pröva". Jag cyklade upp till hans hus, en tvåvånings villa som han byggt till stor del själv. Det var skumt i kvällningen och det var som ett främmande väsen i luften. En parfym, en underlighet som inte gick att riktigt förklara men jag visste ju att det måste vara surmörten som var orsaken.
Jag blev bjuden in och välkommen sitta till bords. Krokpotatis, tunnbröd och smör och så ett fat med halstrad surmört. Jag hade läst i en av Hans Lidmans böcker om hur han blivit bjuden sursik uppe på finnskogen mot Dalarna och helt glömde bort potatis och brod och åt bara fisk. Samma sak hande med mig – det blev till slut bara fisk och otroligt nog, den smakade inte surt eller ettersalt som surströmming, den var mild i smaken och hade en konsistens nånstans mellan lutfisk och rökt ål och jag åt så att jag skämdes.
"Naaaa", tyckte Arvid, "hur smakte han?" Jag kunde bara pusta och tala om att det var nog den godaste fisk jag ätit – frånsett nyfångad harr kokt vid stranden. "Håller med'; tyckte Arvid, "men håll med om att det är förbannat gott. Var försiktig med att andas på folk I morgon bitti, en rapar ganska styggt, i synnerhet om en äter som du". Arvid hade alldeles rätt, mamma gick långa krokar runt mig några dagar.

När jag något år senare frågade Arvid vilken nätstorlek han använde till sitt mörtfiske, suckade han djupt och menade att "det gått mask i vitfisken i varenda förbannade sjö i hela Järvsö, så nu är det slut på den fröjden".

Kåra Lars-Erik