Svarttjärnsstugan

Eftersom skogen upp på Grindstenberget mot Klacken ägdes till största delen av bönder och gårdar i Stene, befanns det naturligt att, när avverkning skedde ungefär 4 kilometer från bebyggda trakter, en övernattningsstuga sattes upp för skogsarbetarna. En enkel, enrums timmerstuga med vedspis. Omålad naturligtvis och med spåntak. Nyckeln hängdes på en spik om knuten till vänster. Området runt stugan röjdes av så att stugan satt som på en gårdsplan.

Vi ungdomar trivdes väldigt bra däruppe och underligt nog hade våra föräldrar ingenting emot att vi tillbringade lördagar o söndagar däruppe. Det kunde ta upp till en halvtimma eller mer att gå dit upp beroende på gångvägens tillstånd – vid regn eller snösmältning kunde det vara nödvändigt att gå långa omvägar. Gångstigar gick endera från Kåsjö eller från Kåra upp förbi Nyland, upp genom små åkrarna vid Larm-änget (numera totalt igenvuxet), under Kångede-linjen och sen vidare upp mot storskogen med tre skiljevägar och så småningom kunde man se Svarttjärn genom slyet på Pastskogen och visste att stugan låg bara några hundra meter fram.
Där fanns alltid huggen, torr ved bredvid spisen men det första som måste göras var att gå ut och leta efter vindfällen eller torra grenar och såga och hugga upp för natten och kommande gäster. Såg och yxa fanns innanför dörren liksom sop och sopskyffel. Vid ett tillfälle befanns nya gardiner över fönstret och rena, även om grova lakan på britsarna. Möblemanget bestog av ett väggfast bord med dubbelbritsar på båda sidor så att man kunde sitta på sängkanten och vänd mot bordet, äta, spela Monopol, kort eller vad annat kunde göras.

Under en period vid mitten av 60-talet var underhållet av stugan eftersatt, eftersom ingen avverkning gjordes och en bilväg anlagts så det var enklare att ta sig hemöver per cykel eller moped än att stanna uppe i skogen. Dörren hade blivit uppbruten av någon som inte kände till var nyckelen fanns, golvet förfärligt nersmutsat och, värst av allt, taket hade murknat och ruttnat bort. Efter kontakt med ägarna till stugan, Prästgården, Stenshammar, Björs, Kresfers och Kåra, enades man så att Prästgården köpte takplåt att levereras till Björs, Björs-Jonas körde med släde upp plåten till stugan vindertid, och Kåra och Kresfers (Kåra-Gunnar, Krefers-Jonas med hjälp av Jakobas-Jonas fick plåten på plats och en rejäl uppstädning av stugan gjorde att den åter blev ett populart utflyktsmål.
Med skogsbilvägarnas nät utvidgat, kom stugan att ligga lite för bra till och för att skydda stugan, flyttades den någon kilometer längre upp mot Steneberget högst uppe på Hoxtret. Nu blev det igen enbart vandring som gjorde det möjligt att besöka stugan och det var en välsignelse. Besöksbok finns fortfarande på bordet och det ar inte många som inte talat om när och varför man besökt stugan.
Det har numera blivit tradition att man på juldagsmorgonen tar sig upp till stugan, endera på skidor eller med snöskoter och mathållning och kaffekokning har blivit en omtyckt omständighet.

Vi kan bara hoppas att stugan får finnas kvar och att besöksboken så småningom blir besöksböcker till nöje för alla som hälsar på.
Sommartid är det alltid folk i stugan alldenstund skogen runtomkring ger bra tillfällen till blåbärs- och lingonplockning. Dessutom finns det gott om svamp pa sluttning upp mot toppen av berget. En nackdel med moderna tiders önskan att återställa gamla tider är att man nuförtiden riskerar möta både björn och varg. Underligt nog, den sista vargen i Hälsingland sköts vid sista vargskallet 1920 i trakterna runt Bollnäs och bönderna drog en lättnadens suck. Varfor skall vi nu återigen behöva känna rädsla för skogen som länge varit en trygg plats?

Kåra Lars-Erik