Traktorn

När jag ser tillbaka till min barndom som jag minns den – 1945 till 1960 – må det förstås att allt kanske inte gick till som hemma hos oss, utan andra byar och socknar kunder göra saker på annorlunda sätt. Som jag nämnt köpte vi inte traktor förrän i slutet på 60-talet och eftersom pappa (Lars) inte hade körkort (vilket erfordrades för att framföra motorfordon på allmän landsväg – blev det så att vi pojkar, så snart vi nått körkortsåldern, blev dem som körde traktorn. Pappa, Henrik och jag körde till Hudiksvall för att titta på en lämplig traktor till överkomligt pris. En två-skärig plog ingick i priset, vi fann stället och gjorde upp och bestämde att Henrik och pappa tog bilen och körde i förväg för att stanna på lämpligt ställe för en liten pick-nick i det gröna och så skulle jag komma fram och deltaga i kalaset. Nu körde pappa och Henrik över Hybo medan jag tog Kalvstigen med traktor och plog (som hade en tendsens att ramla ner en bit då och då och måste justeras). Nåväl, som pappa sa "det blev varken pick eller nick på den resan". Traktorn hade frontlyftare så den var väldigt lämplig att rycka upp busk och sånt från dikeskanter. 

Sa småningom blev pappa lite djärvare och kanske lite desperat när vi pojkar gjorde det militära eller fick arbete på annat håll. Han fick några instruktioner av min yngre bror och sen såg man honom på traktorn ute på diverse äventyr. Han hade lite svårt med reglagen och det blev ofta fyrhjulssladd med harven ute på åkrarna. Vid ett tillfälle hade pappa och grannen Lassa-Olle hämtat ett lass hö från Hellberg frampå samhället, och pappa körde galant och glad hem lasset, tills Lassa-Olle påpekade att "det ligger en polisbil bakom oss sen ett tag". Pappa blev naturligtvis lite nervös och smet iväg inåt köket när dom kommit hem. In på gården kommer polisbilen och en uniformerad människa kliver ur och frågar "har du en kopp kaffe Kåra-Lars". Det var Set Ivan Julin, gammal barndomskompis som blivit polis i distriktet och naturligtvis ville jävlas lite med en gammal kamrat.
Mekaniska jordbruksredskap som slåttermaskin, hö-vändare, balningsmaskin, självbindare, och skördetröska gjorde att, undan för undan, allt mindre arbetare behövdes för slåtter och skörd.

De senaste 30 årens nytänkande angående hur man på ett enklare och mindre mannakraftberoende sätt kunde utföra de nödvandiga arbetsmomenten har fått en nackdel – arbetet på en bondgard kan (och kanske måste av ekonomiska skäl) skötas av en enda person, bonden själv. Arbetslöner och fackföreningar har påverkat.  Isolation och ekonomiska bekymmer blir en del av hans dag, alldenstund varje maskin, som eliminerar två eller fler arbetare, har en prislapp på sig som måste betalas. Jag tror isolationen och ensamheten är det värsta. Den idylliska bilden av en bondefamilj med ett antal arbetsföra barn sittande på en filt vid åkerkanten med nyhängda höhässjor i bakgrunden, njutande sitt eftermiddagskaffe, är idag en period som är sedan länge avslutad. 

Kåra Lars-Erik