Hos äldsta gammelfar i Järvsö

Om Mårten Jonsson från Björs, 1838-1931 (Måg i Bergmans, Kramsta)

Detta är en avskrift av en tidningsartikel i Ljusnan 1928. (skickat till Anders och Gunilla Björs av Ann-Helen Eriksson)

"På en kulle högst i Kramsta by, blickande ut över stora ägor och socknens fagraste och bästa bygd, ligger en stor gård. Sedan hundra-tals år heter den Bergmans. Det namnet fick den, när den någon gång på 1700-talet förvärvades av en härjedaling med det namnet.
Denne B. måtte ha känt det gammalegyptiska rådet: "Bliv skrivare och härska". Ty endera Bergman den förste eller någon manlig ättling i närmaste led var sockenskrivare och köpte nya ägor till gården och bytte och flyttade samman, vad han förvärvat - bl.a. fick kaptensbo-stället maka åt sig - så att han slutligen fick 23 öres- och 15 penningland jord i en äga. Det var och är en stor gård efter Järvsö-för-hållande, den hade ensam en soldat.
Senare hette bönderna där växelvis Karl Hinriksson Bergman och Hinrik Karlsson Bergman, tills det råkade födas blott flickor i gården och mågar med andra namn, sådana som t.ex. Markus Ersson från Mårs i Ede, kommo till och åstadkommo namnförbistring.
Men innan dess hade gården skickat ut i världen säkert en, sannorlikt två, efter gammal sägen t.o.m. tre präster med gårdens namn. Riks-dagsmannen Karl Bergmans son Henrik Bergman är den säkra, kyrkoherden i Färila Karl Bergman, född 1760, är den troliga. Men sägen förtäljer, att det varit en ännu före honom.
Emellertid var det inte om den stora gården vi skulle tala utan om farfar där. Denne är nämligen socknens äldste manlige innevånare och fyller 90 år den 3 febr (1928).
Han är inte född i gården utan blev måg där 1862. Han är född i Stene och son till kyrkvärden Jonas Månsson, som var född 1806 och sonson till en från Funäsdalen inflyttad soldat, Måns Olsson. Nittioåringen Mårten Jonssons kraftiga resning är ett arv från farfaderns hemby nedan-för det sublimt storslagna Funäsdalsberget. Och Mårten Jonsson är inte blott reslig, han är också för sina år ovanligt pigg och kry.

- Hur är det att vara nittio år? frågade vi vid ett besök. - Jaa, man blir lite skarrig, svarar Mårten Jonsson.
- Men förefaller det att ha varit en mycket lång tid? .
- Nää, inte om man inte tänker alldeles särskilt på åren. Men gör man det, så tycker man ju, att man varit med om åtskilligt och att mycket blivit annorlunda under den tid man minns.
- Ja, antagligen svarar vi. Och så berättar Mårten Jonsson om präster och länsmän, landstingsmän och nämndemän och släktskapsförbindelser i oändlighet, så att hela socknen förefaller att vara en enda stor familj, några senkomna rallare och annat järnvägsfolk undantagna.

- Det där som stod i tidningen om Jon-Ols i Sanna, var fel i mycket, säger han. Det stod, att riksdagsmannen Erik Ersson var från Jon-Ers i Vik. Men han var från 0l-Jons likväl. Och inte var han riksdagsman efter Carl Bergman, han var före Bergman, som han var morbror åt.
- Vi ska rätta det, lova vi.
- Och inte for den yngre Erik Ersson med Ersk Jansarna (Bishop Hill) heller. Erik Janssa-folket for på 44, men Erik Ersson for inte förrän 49. Han hade nu nästan "surrat slut" han, när det bar av. Han byggde nu en såg på Nyvallen tillsammans med Sven Olof Hultman, och det skulle "komma att regna pengar", mente han. Men klent gick det. När han reste skröt han, att han skulle skaffa sig en kutting brännvin och lära sig engelska, medan han var på sjön. Och det hann On nog med - åtminstone med kuttingen - för han fick vara 11 veckor och tre dagar på sjön. Det lär gå fortare nu, anmärker 90-åringen med en spjuver i ögat.
- Men kan jag inte få höra något om vad som förändrats, vad som kommit bort och vad som kommit till under den tid ni minns.
- Det är minsann inte gott det. Det är nästan allting, det, svarar den gamle. Ja, kyrkan står ju kvar, och den kom ju dit före mitt minne.
Och täkterna, förstås, också. Men annars är allting ändrat.
- Ja, kanske det, medger vi.
- Ja, alla gårdar är ombyggda, och alla redskap är ombytta, och alla gamla sätt att leva och arbeta är annorlunda. Något som jag minns, därför att de kunde skrämma oss barn med sitt hiskliga tjutande, är vargarna. Nu finns det inte en varg. I min barndom kunde vi på mornarna se tramp efter vargar alldeles vid gården, som om det sprungit en "söhop" där. Mitt på dagen kunde en hop vargar hugga hunden vid gården, om han inte hann in genom portlidret, dit vargarna inte tordes komma. Och körde man i skogen , hände det att en varg följde efter länge. Vargarna visste, att hundar brukade följa dem som körde, och en hund var en bra bit att börja dagen med. Vargarna har då kommit bort.
Det var mest då vi var i "buan", vi såg och hörde varg. Framme på socknen var det mindre av dem. - Ja, nästan alla bönder hade "buagårdar" då. Två gårdar, och fäbovallen dessutom. Och redskap på alla ställena! Men det var ju så enkla möbler och husgeråd, kär-ror, plogar och harvar på den tiden mot nu. - Men ett ständigt flyttande var det dels för att sköta arbetet på alla ställena, dels med kreaturen. I buagården bodde man nämligen allmänt en tid före jul. Man skulle ju stilla upp grödan, man fått där. Det bruakr vara smäll-kalla vintern, när man med kor, får, getter och grisar kom buförande hem. Tänk om man nu skulle få se alla djur komma klivande i snön! Det skulle bli ett väsen då!

- Och hårdår hade ni förr?
- Ja, dom värsta var likväl före mitt minne. 37, 38 och 39 lär ska ha varit de värsta. Men 56 och 67 var också ganska svåra. 56 fick far frösäd bara på ett stycke, och det var i buan. Och 67 körde jag på Kalvsjöns och Uvåssjöns isar den 2 maj. Det ser ju ut, som om hårdåren också skulle ha försvunnit.
- Det beror väl på jordbruksredskapen och brukningsmetoderna i någon mån? Förmodar vi.
- Ja, det vart tunnt plöjt och jämnt som ett golv, och mullen låg torr som en aska, om det inte var surt. Täcktdikningen fanns det nu inte. Och i den torra jorden låg frösådden mest ovanpå. Plogarna hade en rist, som stod rätt ut från åsen, så att i en riktning ristade man, och i plogar, den andra riktningen vände man upp tiltan. Järnplogar, fjäderharvar, radsåningsmaskiner och slåttermaskiner, liksom tröskverk och ved- och timmersågar, lampor och järnspisar, symaskiner och separatorer ha kommit till socknen i mitt minne. Någon gång på 50-talet kom den första vedsågen hit. Det var föresten här i gården ett par Härjedalspojkar brukade den. Dom hade köpt den i Norge. Och folk gick lång väg hit och stod och tittade på som ett under, när pojkarna stod och sågade ved här. Så köpte svärfar den. Ja, den sågen finns kvar här i gården än, fast det är inte mycket med den nu.
- Fanns det verkligen inte vedsågar förr? frågar vi förvånade.
- Inte här i socknen åtminstone, svarar Mårten Jonsson.
- Spåntaken har också kommit hit i mitt minne. Skoglunds Jonas (komminister Olof Skoglunds son) hade följt sin far till Tierp. Och när han kom tillbaka, höll han på och skulle lära dom spränga spån här. För dom hade spåntak nere i Uppland då. Men det fanns ingen såg här i socknen att säga av klumparna med. Bostället i Kramsta, Vallmons och Stens-hammar var de första som hade spåntak här. Och nu lägger ingen spåntak här.

- Hur var det med vägar?
- Jo, vägar fanns det ju. Men alla landsvägar, vi nu har, har blivit byggda sen jag började minnes. 57 och 58 var det väl landsvägen byggdes till Deisbo. Hans Mårtensson i Karsjö var byggmästare på den. Men det var kärrväg där förut. Jag körde den en gång, men den var "besättele" gropig och led och gick upp och ned i hundrade backar. Men fram på socknen fanns det ju bara kärrvägar.
- Körde folket till kyrkan; kom dom inte mest med båt?
- Nej, det var bara från Karsjö dom kom på båtar. Dom hade två stora båtar, "Kinna" och "Kalven", med många årpar. Annars körde dom. Men om vintern, när det var fin is, åkte dom skridsko till kyrkan. Dom åkte ända från Kalv och Nor och Karsjö till vår kyrka, men dom åkte skridsko härifrån och till Undersvik och Arbrå till "tjörsen" också. Det har jag gjort. Det var så modärnt att åka skridsko en tid. Och roligt var det. Vi sitta ett ögonblick i stumt eftersinnande över huru nästan allt har försvunnit och allt kommit till under den 90-årige mannens ögon, så att nästan endast kyrkan finnes kvar av det som var före honom. Men också kyrkan var annorlunda. Koppardörrarna stodo öppna före gudstjänstens bör-jan, och stängdes under predikan, var det stundom 20 å 30 grader kallt inne i Herrens tempel, där man endast med hjälp av pälsar och lappskor kunde sitta under en lång predikan utan att förfrysa.

- Ni har väl haft många uppdrag för socknen i er krafts dagar ? frågar vi slutligen.
- Jaa, svarar Mårten Jonsson, jag har nu varit sexman och tolvman och landstingsman och lite av varje. Men det är länge sedan nu.
- På lands-tinget var jag på den tid, prosten Landgren i Delsbo var där. Men jag var den yngsta i landstinget.

Detta och mycket annat intressant, t.ex. om de försvunna marknadsresorna, då man körde med häst till Stockholm och Uppsala, om flottningen i älven, den f.n. största transporten genom socknen, om sågverksrörelsen, pappers-masseindustrin och malmexporten, om riksdagsskicket, socialdemokratin och den allmänna rösträtten och slutligen om elektriciteten, telefonen, bilarna, flygamskinen och den trådlösa, vilket allt kommit till, sedan han började minnas, berörde 90-åringen. Men vi frukta, att vi trötta våra läsare mera, än vi under en halvtimme tröttade den gamle. För honom var livet intressant, fast man inte tycktes kunna räkna ut något, vart det bär. Vad skall den 90-åring som är barn idag få se försvinna och uppstå?
Och vi gjorde en reflexion över, hur Snoilsky fått om bakfoten, då han skrev: "Hundra tappra tyska hjärtan brustit, men krukan den finns ännu kvar".
I vår tid överlever människan själv sina krukor. Det kom visserligen just då över oss en hädisk tanke på krukan inom oss som kanske är varaktigare än allt, men med den ha vi inte just nu och i den raske och språksamme 90-åringens sällskap anledning befatta oss med.

Vi tacka 90-åringen och önska honom ännu många lelvnadsår med samma goda hälsa och oförsvagade fem sinnen. Ty han ser och hör lika bra som en fyrtioåring.
Men har ler skeptiskt, när han tackar.
- Ett långt liv ännu, när man nått nittio, är ingenting att bedja om.
    S. E. & 0."

Avskrift mars 1984
A-H Eriksson

Handkommentar på avskriften:
Mårtens äldsta dotter Karin 1863-1945
Hade en dotter Anna, född 1903 som
hade en dotter som hette Harriet, född 1922 som
hade en dotter Ann-Helen (g. Eriksson), född 1955

Ann-Helen har berättat att när Mårten friade i  Bergmans, planterade han en tall vid Lilla Älvbron mellan Storsida och Kyrkön.